Kände mig lite sådär nere och bestämde mig för att titta på övertalning för att bli på lite bättre humör. Den är så underbar, värmer mitt hjärta. Tyvärr så lyckas den inte riktigt med att tränga ut alla andra tankar som jag har. Det är ju det som jag älskar med mina tusen filmer. När jag mår skit så tar dom bort det. Får mig att känna något annat. Kanske inte något bättre, inte på lång sikt, men för en liten stund blir mitt hjärta lite varmare. Just övertalning har ett väldigt speciellt sätt som får mig på bättre humör. Tanken på att allt som varit fel, allt man ångrar, kan bli rätt. Det är precis vad jag behöver, när min ånger som vanligt väller över. Jag önskar jag kunde leva mitt liv som i den filmen. Fast jag hoppar gärna över åren då Anne mår så fruktansvärt dåligt. Jag önskar att jag var lite mer som henne. Den där typen som lider i tystnad. Jag är inte så. Jag försöker tyst antyda det till alla eftersom att jag inte tycker om att vara ledsen ensam. Att bli tröstad av andra är ju nästan det bästa som finns.